Att våga ta ansvar

Det börjar bli allt mer klart för mig. Att avgöra om en människa är vuxen eller barn gör man inte på individens ålder. För mig handlar det mer om graden av att våga ta ansvar. Tar man ansvar för sig själv, för sina handlingar och för de konsekvenser de får så är man vuxen. Men tyvärr tycker jag mig se att allt färre tar ansvar och att till synes vuxna människor visar sig vara förvuxna barn.

Men ska man då inte få vara ett barn lite också? Måste livet vara så allvarligt? Jo, det är självfallet bra att behålla och bejaka sitt barnasinne, glädjen och sin fantasi. Men att inte bry sig, att bara se till sitt eget bästa och sina egna behov är något jag vänder mig emot å det starkaste. Som förälder blir jag extra beklämd när detta är ett personlighetsdrag som jag ser hos andra föräldrar.

Våga vara vuxen. Våga spela roll. Våga reagera. Våga göra denna värld till en bättre plats. Våga ta ansvar! Du kommer att växa som människa och du kommer mötas med respekt.

Därför ska du inte snacka skit i din profession (och inte annars heller)

Sarkasm, antydningar och löje är klumpedunsens vapen.
Försök. Säg något subtilt nedsättande om en konkurrent till din chef. Vad händer? Du lyckas förmodligen rubba chefens förtroende för karlen. Men vad har du ställt till för dig själv? Chefen måste misstänka – medvetet eller omedvetet – att du gör på samma sätt för att skada honom. Tror du inte?

Medelmåttor som kommit så långt de kan komma i näringslivet använder massor av tid för att försöka dra ned andra till sin egen medelmåttiga nivå. Gör inte det själv. Du behöver inte ta avstånd från dem – bara du inte följer deras exempel.
Du kan lära dig mycket om ett företag genom att lyssna till hur de som jobbar där talar om varandra, om kunder och leverantörer. Deras kommentarer avspeglar ömsesidig respekt eller avsaknad därav, andan i företaget, graden av samarbete, hur mycket folk har att göra och om ledningen har grepp om företaget eller inte. Om folk har tid och lust att skvallra om varandra, visar det att de inte har tillräckligt mycket att göra.
Skämttecknarnas favorit, dricksvattenstationen eller kaffeautomaten, har förlorat sin position som den viktigaste centralen för kontorsskvaller. Telefonen har tagit över, och den har många fördelar. Alla har en mobil eller en telefon på sitt arbetsbord. Den ger sken av att man arbetar. Gå genom vilket till synes flitigt arbetande kontor som helst: hälften eller fler av alla som sitter där talar i telefon. Lyssna på vad de säger, och du finner att mindre än hälften av dem talar jobb. Många talar om varandra.

På vissa kontor pratas det tillräckligt mycket smörja för att det ska räcka för en hel syjunta av gamla fröknar. Så fort någon lämnar rummet blir han eller hon ett samtalsämne.
Kontorssnack om kollegor kanske är kul – det måste vara det, eftersom det är så vanligt – men det är ett dyrt nöje. Det tar tid, distraherar, är slöseri med själsliga krafter och det är ett säkert tecken på svaghet och otrygghet hos den som pratar.

Vad är då kontentan av allt detta? Vad vill jag komma? Jo, för att vinna framgång i näringslivet, eller i livet i stort (personligen gör jag ingen skillnad eftersom jag i min person är mitt företag), behöver du all hjälp du kan få. Du får stöd av andra genom att underbygga dem, inte genom att dra ned dem. När du har någon kritik eller något negativt att säga om någon, ha då modet att säga det till honom eller henne direkt, eller i hans närvaro. På så vis undviker du att ens ge intryck av att gå bakom ryggen på folk.

Om du är framgångsrik kan du räkna med att det snackas om dig bakom din rygg. Undvik att göra likadant själv. Det är det ynkligaste man kan ta sig för.