”- You take one cup of coffe and two spons of vanilla ice-cream like this.”
Mannen på filmduken är klädd i en cardigan och är tydligen en pensionerad rugbyspelare från England. Även om berättarrösten inte hade förklarat denne mans ursprung så skulle man lätt kunnat gissa detta på samma sätt som det är lätt att förstå att John Cleese har ett brittiskt ursprung. Berättarrösten tillhör förresten Kristian Petri som även är regissör till filmen jag ser. Filmen heter Brunnen och mannen på duken fortsätter att tala till oss.
”- Then you just ad som brandy, like this”, säger han och häller i så fantastiskt mycket konjak att det hela blir lätt overkligt. En viss munterhet sprider sig bland salongens publik. Mannens uppsyn och glada inställning till livet lämnar ingen oberörd, allra minst mig.
Den brittiske gentlemannen delade en gång i tiden Orson Welles intresse för tjurfäktning fast att förklara det hela som ett intresse är i sammanhanget ett understatement. Petri låter oss förstå att det snarare var en besatthet. Orson Welles, som var uppfinnaren till drinken lär under en kväll ha druckit 40 stycken av dessa och hans matvanor verkar över lag ha varit av det mindre hälsosammare slaget.
Det är en vacker film det där, tänker jag idag dagen efter. Spaniens landskap är fångat på ett ömt sätt och även om maskinisten ibland har lite problem med skärpan på filmprojektorn så lever bilderna kvar hos min ännu. Redan innan jag gick till salongen var jag rastlös och bar på en längtan att resa bort. Nu är den rastlösheten och den längtan ännu starkare och Spanien ett äventyr som måste göras. Snart.
Jag vet egentligen väldigt lite om Orson Welles och tror inte att jag ens har sett hans mest kända film Citizen Cane. Petris resa genom Spanien för att möta människor och platser relaterade till Welles fungerar ändå enastående bra för mig. Inte bara den pensionerade brittiske ruggbyspelaren och det fina fotoarbetet gör filmen svår att släppa. Där finns fler intressanta och tydliga personligheter. Även små reflektioner dröjer sig kvar.
Orson Welles satt gärna i salongerna på ett visst hotell som jag nu har glömt namnet på.
”-Jag har länge funderat på detta med Hotel”, säger Petri. Jag kan inte längre beskriva hans tankar så som han beskriver dem i filmen, mitt minne sviker mig även på denna punkt, men hans betraktelse är en del av filmen som får min totala uppmärksamhet. Kanske på grund av att jag själv bor mitt emot och granne med ett hotell och därför haft anledning att fundera över både gästerna och fenomenet i sig.
Petris reflektioner handlar om hotellet som en tillfällig återgång till vår barndom. Som gäster blir vi omhändertagna och är omgivna av personer som värnar om oss. För en stund kan vi vila i andra människors omsorg. Det tillfälliga besöket på hotellet ger oss också en inblick i hur det är att leva som förmögen, i lyx. När vi lämnar raderas alla spår. Rummen städas och vår vistelse där glöms snart bort. Mina tankar om hotellet brukar handla om gästerna. Nu när jag tittar ut genom mitt fönster och över Bäckgatan är några av hotellets fönster tända men jag vet inte vilka som bor där. Vad är det som tagit dem hit? Vilka berättelser skulle jag kunna berätta om jag följde deras fotspår på samma sätt som Petri har följt Welles fotspår?
Titel: Brunnen
Regi: Kristian Petri
Speltid: Längd: 1 tim, 44 min
Plats: Palladium, Växjö
Relaterad läsning på Filmen, teven och boken
Upptäck mer från Håkan Liljeqvist
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Hellu stranger!!
E inne å snokar på din blogg! måste ju hålla mig uppdaterad på Växjö! Blir lite lätt nostalgisk när jag läser! Palladium, de lux!! mmmm! :)
Kjellvander spelar på de Lux i november – Jag och Ingela har funderingar på att återuppliva lite växjöminnen å åka dit! Ska du gå dit å lyssna?
Kram Malin – just nu Borås
Hello Malin! En efter en avslöjar sig besökarna och spåren efter er gör mig glad!
Intressant uppslag. Jag är ju som bekant den mer oplanerad typen så jag har inte tänkt så långt. Men visst, det skulle vara kul om jag är kvar i stan. Som jobbsökande tar jag en dag i taget. Men som sagt – jag ska dit om jag är här – det är taget!
mm, det där med jobb alltså… lade på två ansökning till idag! Men man får ju aldrig några svar från alla d andra mna skickat. Surt, å tråkigt att skriva nya brev hela tiden – men men ngn gång ska det väl bli min tur! :)