En film, två teateruppsättningar och en konsert på Kafé de Luxe. Det är nytt världsrekord i kultur för mig på en vecka. Så intressant och så privilegierat att i lilla Växjö att kunna genomföra denna egenkonstruerade kulturfestival. Det började alltså i söndags med filmen Brunnen på Palladium och fortsatte på måndagen. Denna kväll bänkade Petter och jag oss i den lilla teaterbyggnaden för att se en uppsättning av Fröken Julie.
Jag är ganska svältfödd på teater. Så är det ofta om man är född och uppväxt i en liten by mitt i de mörkaste av småländska skogar. Teater är något som inte händer där om man inte leker med sin fantasi och betraktar hela tillvaron som en teater vilket kan vara ett ganska roligt tankeexperiment. Hur som helst, det tar ett tag innan jag vänjer mig vid formen, teatern och publiken som främst består av kvinnor som ser ut som lärarinnor (är de det?). Det där släpper dock lagom till att skådespelarna entrar scenen och sedan sitter jag där i mörkret och tar in.
Det här var måhända inte det bästa som någonsin presterats på en scen och tilltalet var till en början lite trevande. Men det gjorde inget. Inte för mig just där och då. Jag har också mina brister och ibland gör det saker och ting bara mer mänskliga, mer intressanta hoppas jag. Den största fascinationen denna kväll är inte skådespelarinsatserna utan berättelsen och dess tidlöshet. Strindberg berättar om skillnaden mellan människor och människor på ett precist sätt och efteråt kan jag konstatera att helheten landat väl hos mig. Och jag upptäcker en brist hos mig själv: jag kan min Strindberg allt för dåligt och det är illa, illa eftersom han är bra. Punkt slut.
Det hinner knappt inte förflyta ett dygn innan jag ser Börje Ahlstedt, Margaretha Byström och Irene Lindh spela Thomas Bernhards De sammansvurna. En mörk berättelse om nazism, fanatism och dårskap. Det är SS-chefen Heinrich Himmlers födelsedag, den 7 oktober, och systrarna Vera och Clara, som är rullstolsbunden, ska som vanligt fira den med sin bror Rudolf, hovrättspresidenten. I hemlighet bakom fördragna gardiner.
Det är en sjuk trio vi får lära känna och att det hela inte kommer sluta lyckligt inser man rätt snart. Karaktärerna är nyckfulla, besvärliga, eländiga, äckliga och det kryper in under skinnet på mig. Publiken skrattar förvisso till någon gång när Börje Ahlsteds karaktär nyckfullt slänger ur sig oförskämdheter, men inte jag. Det här är inte roligt, det är bara mycket bra. Spelet är högklassigt, pjäsen lever kvar i mig än i skrivande stund och den talar till mig på flera sätt.
Onsdag paus.
Torsdag, Kafé de luxe, spelning nummer två på bandet Paris turné runt Sverige. Jag vet ingenting om Paris egentligen och deras musik är inte en vanligt förekommande ljudbild hemma hos mig, men även denna kväll får jag något med mig. Annika, Emma, Johan och Mattias gillar att spela ihop. Det märks, det syns. De har kul och då är det svårt att inte ha kul själv. Deras musik är rak, okomplicerad och energirik. Jag blir glad, okomplicerad och energirik och även om de står på scenen och jag en bit ifrån så finns det inget distanserat i varken musik eller framträdande. Singeln Captain Morgan spelas flitigt på radion och gruppens andra skiva Secrets on tape kom i början av månaden. Jag har den inte men om den är lika bra som konserten så räcker det långt.
Vilken vecka!
#Uppdatering: Datumen på bilderna. Fel. Självfallet.
Upptäck mer från Håkan Liljeqvist
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.