Det började med ett loppisfynd i form av en låda fylld med receptkort från 1970-talet. Inköparen gick hem för att tillsammans med några vänner provlaga recepten under pseudonymen Familjen Bruun. Matlagningsövningarna från receptlådan Mästerkocken genererade den populära bloggen Den bruna maten. Nu har bloggen blivit till bok: Den bruna maten – sanningen om 70-talets kokkonst.
Det är svårt att inte dra på smilbanden när Familjen Bruun letar fram recept som Raffrundel, Riktig kalasaladåb och Senapspanerade grisaknorrar. De maträtter som presenteras har gemensamt att slutresultatet blir brunt, tråkigt och allt annat än aptitligt. Smakkombinationerna är för det mesta frukt (banan, persika, eller katrinplommon) blandat med fläskkött (malet eller konserverat). Påfallande ofta har rätterna hämtat inspiration från internationella anrättningar, men som i den svenska versionen blivit till mesiga halvmesyrer bestående av felaktiga råvaror och utebliven kryddning. Texterna är putslustigt skrivna men därmed inte sagt att Den bruna maten är kul läsning. Eventuella skratt kvävs raskt med hjälp av författarnas förbluffande kunskapsluckor och brist på analysförmåga.
Den röda plastlådan med receptkort som Familjen Bruun skriver om fanns i mitt barndomshem. Den lever fortfarande kvar men i säkert förvar långt in i en garderob. Korten distribuerades genom en prenumeration och sakta växte receptsamlingen sig komplett. När jag nu bläddrar bland korten ser jag på min mors noteringar att rätterna, så när som på något enstaka undantag, aldrig tillagades. Däremot minns jag en vitamindrink från samlingen som iordningställdes när IFK Göteborgs internationella cupmatcher visades på teve under första hälften av 1980-talet. Med sina tre, fyra tillagningstillfällen torde vitamindrinken med råge kunna utses till samlingens mest frekvent tillagade recept. Under Familjen Bruuns seminarium på årets bokmässa berättade de att den enda kommentar de hade fått från professionellt håll på deras blogg var när en kock som varit verksam under det aktuella decenniet hörde av sig för att meddela att receptlådans rätter inte på något sätt representerar 1970-talets matlagningsvanor. De receptkort som Familjen Bruun skriver om kommenteras i boken av tre utomstående (Kristin Valentin från Allt om mat, en av författarnas mamma och fotbollsmålvakten Ronnie Hellström). Två av tre dementerar receptlådans betydelse för 1970-talets matlagning. Hellström är den enda som säger att korten brukades användes för att inhandla och laga fredagsmaten. Det är vittnesmål som inte övertygar då stjärnmålvakten var proffs i tyska Kaiserslauter under perioden 1974 till 1984. Bokens underrubrik ”sanningen om 70-talets kokkonst” är inte bara missvisande. Den är direkt felaktig.
Utifrån denna felaktighet skämtar och raljerar Den bruna maten om 1970-talet. Författarna visar återkommande upp brister i förståelsen för årtiondets matutbud och hushållens ekonomiska förutsättningar. Det borde inte vara särskilt svårt att finna relevanta fakta kring årtiondets matutbud. Efter ett samtal med en före detta ICA-handlare får jag snabbt veta att dåtidens frysdisk var minimal i jämförelse med dagens. Ärtor, spenat och en påse av blandgrönsaker var i huvudsak vad frysdisken hade att välja på. En idag självklar frukt som Kiwi blev inte vanlig i svenska butiker förrän under 1980-talet, vilket kan förklara att banan, ananas och persika hade en mer exotisk och aura av finfrukt under 1970-talet. Mat och framför allt kött var dessutom dyrt i förhållande till dagens priser och lönenivå.
Den bruna matens menar att den oaptitliga maten från receptkorten grundar sig i en dåtidens vänsterrörelse. ”Vi hade helt enkelt inte någon vidare restaurangkultur att tala om i ett land som om politikerna själva fått bestämma hade infört planhushållning och kolchosjordbruk över en natt” skriver författarna. Jasså? Det är fullt möjligt att VPK, decenniets minsta riksdagsparti, förespråkade en sådan samhällsutveckling men knappast något annat parti. Om det är Socialdemokratin som Den bruna maten krystat syftar på så bör nämnas att partiet med lottens hjälp vann riksdagsvalet 1973 och att en borgerlig regering ledde landet från 1976 och framledes (vilket för övrigt var den första borgerliga regeringen sedan 1936, vi snackar alltså ett historiskt trendbrott till högerns favör). Ryktet om vänsterns maktposition under 1970-talet är överdrivet.
I Den bruna maten återfinns också klipp ur konsumentspalten i tidningen Allt om mat. Där konsumenters frågor visas upp som en provkarta över hur obegåvade 1970-talets medborgare var. Ett sådant exempel är en insändarskribent som 1976 har skrivit in till tidningen och påpekat att hålet på Kalles Kaviars ekonomitub är större än på de andra tuberna. Något som enligt skribenten ökar förbrukningen och inte är ekonomsikt. Bokens författare Brun tar annonsen som intäkt för att påstå att 1970-talets konsumenter var paranoida över kapitalets ”lömska och ondskefulla sammansvärjningar”. Tänk så mycket intressantare det hade varit om Familjen Bruun istället hade valt att lyfta fram insändaren som återfinns direkt under kaviarklagomålet. Där skriver en konsument och påpekar att Ekströms nyponmust har gjort förpackningen större utan att öka innehållet. Genom den senare typen av konsumentreaktioner skapades de konsumentköplagar vi idag tar för givet.
Vad gäller matlagningskunskaperna framkommer att författarna inte besitter några större fackkunskaper. Angående frukt så blir de överraskade av att persikor inte är mogna året runt och därmed inte alltid finns i livsmedelsaffärerna. Det blir under läsningen tydligt att Familjen Brun inte grundar sina iakttagelser och skämtsamma ton på någon djupare insikter i ämnet de behandlar.
Jenny Maria Nilsson skrev för en tid sedan i Helsingborgs Dagblad om kritiskt tänkande i förhållande till kunskap (läs hennes artikel här). Hon plockade exempel från skolvärlden och fann att kunskap och bildning blev allt mer sällsynt samtidigt som ifrågasättande och kritiskt tänkande var lärandets modeord. ”Kritiskt tänkande utan kunskaper är meningslöst”, skrev hon bland annat. Den bruna maten är ett sådant exempel.
Den bruna maten är inte en receptbok att laga mat ifrån. Därtill är recepten allt för oaptitliga. Boken säger heller inget om 1970-talets kokkonst eller samhällsklimat. Med hjälp av felaktiga generaliseringar och schablonbilder målas 1970-talets befolkning upp som idioter. Den bruna maten är inte heller en skämtbok utan en skämsbok.
Köpsugen? Här eller här kan du köpa boken.
Upptäck mer från Håkan Liljeqvist
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Som långvarig läsare av Den bruna maten så kan jag hålla med om följande: folket bakom bloggen och boken kan inte laga mat, och de kan heller lite eller inget om 70-talets mat-Sverige. Men det är heller inte poängen med varken bloggen eller boken. Familjen Bruun har aldrig gjort någon hemlighet av att de inte kan ett jota om att laga mat, eller för den delen om politiska eller ekonomiska klimatet i 70-talets Sverige. Syftet med Den bruna maten är uteslutande att underhålla, och i underhållningen ingår att läsaren får skratta åt Familjen Bruuns bristande ”koll på läget”. När jag läser den här recensionen får jag intrycket att skribenten antingen inte uppfattat syftet och avgränsningen i projektet Den bruna maten, eller att skribenten helt enkelt inte tycker att man ska skoja om något så allvarligt som mat. Kanhända finns där också en bitterhet över att folk som Familjen Bruun som är så oseriösa får ge ut böcker, har tusentals läsare varje vecka och har närmare 6000 likes på Facebook medan recepten.nu som seriös sajt har… 48?
Att boken inte på ett rättvist sätt skildrar 70-talets kokkonst och sammhällsbild är för mig fullständigt irrelevant. Om skribenten tror att boken kommer att påverka uppfattningen om 70-talshistoria så skulle jag säga att det är att förolämpa läsekretsens intelligens. Boken är ett skämt och bör behandlas som ett sådant. Självklart är inte receptboxen som används en typrepresentant för vad som lagades i 70-talets svenska kök, men skribenten bör ställa sig frågan: Hade recepten i boxen kunna ha getts ut något annat decennium? Svaret är självklart nej, och på så vis kan boxen ändå användas för att visa på 70-talets matkultur, om än i dess mer extrema form.
”Familjen Bruun har aldrig gjort någon hemlighet av att de inte kan ett jota om att laga mat, eller för den delen om politiska eller ekonomiska klimatet i 70-talets Sverige.”
Bokens undertiteln – Sanningen om 70-talets kokkonst – pekar i motsatt riktning.